Muhammeds födsel och barndom

Kategori: Hans liv
Publiserad: 18-04-2010

 

Profeten Muhammed – innan uppenbarelserna (del 2)

Muhammeds födsel och barndom

 

Muhammed bin (son till) Abdullah bin Abdul-Muttalib Bin Hashim – föddes en måndag morgon i Mecka i Bani Hashim distriktet. Enligt islamiska tidräkningen den nionde av Rabi al-Awwal under Elefantens år[1] (dvs. antingen tjugonde eller tjugoförsta april år 571 e k.)

 

Hans mor Aminah bint Wahb skickade strax efter förlossningen en budbärare som berättade för pojkens farfar om de glada nyheterna. Abdul-Muttalib begav sig med glädje till henne och bar upp pojken. Han tog honom till Kaba och bad och tackade Gud. Han beslöt sig då att ge honom namnet Muhammed[2] som på sin tid var ett ganska ovanligt namn.

Muhammeds far Abdullah avled tjugofem år gammal under en karavanresa bara några månader innan Muhammed föddes. Därför fick Muhammeds farfar Abdul-Muttalib ta hand om honom. 

 

På denna tid höll byfolken bland araberna fast vid en allmän tradition som gick ut på att skicka ut sina barn till beduinerna som tog hand om och uppfostrade barnen tills de blev ca fem år.

Muhammed blev anförtrodd åt en beduinkvinna vars namn var Halima bint Abi Dhuaib. Man ansåg att barn hade mer att lära sig från beduinerna med avseende moral, karaktär och språkbruk. Rapporteringar säger i muntra ordalag hur Halima och hela hennes hushåll förärades med framgång och goda förhållanden då Muhammed, ännu bara ett litet barn, var under hennes vårdnad.

 

Det återberättades att Halima gav sig av tillsammans med sin make och sitt spädbarn, i sällskap med några kvinnor från stammen Sa’d bin Bakr i sökande efter dibarn. Hon citerar:

 

-          Det var ett år av torka och svält och vi hade ingenting att stilla vår hunger med. Jag kom ridande på en brun mula och därtill hade vi med oss en honkamel. Vid Allah! Det fanns inte en enda droppe mjölk! Och när natten föll kunde vi inte sova en blund för att barnet grät av hunger. Det fanns inte tillräckligt med mjölk i mina bröst och även kamelen var helt torr på mjölk. Ständigt bad vi Allah om nederbörd och underlättnad. Vi ankom Mecka och började genast leta bland byborna efter dibarn att sköta efter. Inte en enda kvinna bejakade Muhammed. Så snart de fick veta att han var faderlös, vägrade dem honom skötseln, ty faderns gunst och lön var det som drev oss. En faderlös! Pojkens mor och farfar har nog inte mycket i ägor. Alla andra kvinnor fann sig ett dibarn från ståtliga och välbärgade familjer och till slut fanns det bara ett barn kvar, och det var Muhammed. Jag sade till min man:

-          Vid Allah! Jag skyr tanken att behöva återvända med de andra kvinnorna utan ett dibarn. Jag går till den föräldralöse och tar med honom.

Han svarade:

-          Ingen skada utkommer från det och kanske Allah välsignar oss därmed.

Så jag tog med honom i brist på andra alternativ. Det första jag gjorde efter att jag burit upp honom var att trycka honom mot min barm och till min stora förvåning fanns där mjölk i beredskap. Han drack sig mätt och likaså hans fosterbror för att därefter tillsammans sjunka ner i sömn. Detta trots att min egen son natten innan av hunger inte kunde förmå sig sova.

 

Följande morgon utbrast min make:

-          Min kära Halima, förstå att du har blivit skänkt ett välsignat barn.

Jag svarade:

-           Vid Allahs nåd. Jag hyser hopp om det.

Vad som sedan skulle följa under hela den tid då Muhammed var innesluten i deras hushåll var enbart medgångar. Mulan Halima red på under sin resa till Mecka som då tedde sig slött och fallfärdigt, blev nu till de medresandes förvåning, åter stark och energisk. Väl tillbaka till lägerplatsen i området Banu-Sa’d fann de medgångarna vid sin sida – den torrlagda jorden hade börjat spira av vegetation och betesdjuren återvände nöjda tillbaka med mjölk i juvren. Muhammed stannade med dem i två år tills att han blev avvänd (från amning). Halima citerar: 

-          Vi tog honom tillbaka till hans mor och vädjade till henne innerligt om att få ta hand om honom så att vi kan dra nytta av lyckan han förde till oss. Vi framhärdade med vår begäran och uttryckte vår vördnad och oro över barnet om han skulle råka ut för en viss infektion som är typisk i Mecka. Och till sist fick vi genom vår önskan och Profeten stannade med oss tills vi lämnade tillbaka honom.

När han blev ungefär fyra eller fem år gammal hände det honom något, liksom Anas bin Malik återberättade det:

-          Ärkeängeln Gabriel kom ner, öppnade hans bröstkorg och drog ut hans hjärta. Sedan avlägsnade han en blodklump från den och sade, ”Detta var en del av Satan inom dig.” Sedan tvagade han den med zamzam vatten i en skål gjord av guld. Sedan återförenades hjärtat med kroppen. Hans vänner kom springande till modern skrikande, ”Muhammed är mördad, Muhammed är mördad!” Och de skyndade sig till platsen och fann honom välmående, men blek.

Anas som återberättade avslutade den med att säga:

-          Jag har själv sett ärrbildningen efter incidenten.

Efter det att Muhammed återförenades med sin mor och farfar dröjde det inte länge förrän hans mor avled av en svår sjukdom. Så nu var han helt utan föräldrar och endast sex år gammal.

 

Abdul-Muttalib – Hans farfar var nu bunden att ta hand om honom. Faktum var att han visade mer kärlek till honom än till sina egna barn. När Muhammed blev åtta år gammal dog hans farfar i Mecka och nu blev ansvaret över honom överlåten till hans farbror Abu Talib. Abu Talib var mycket god och vördnadsfull mot sin brorson och han levde under sin förmyndares skydd och stöd [även efter profetskapet].  

 

Ibn Asakir rapporterade på auktoritet av Jalhamah bin Arfutah som sade:

-          Jag anlände till Mecka under ett år av bara torka. Quraish[3] sade, ”O Abu Talib! Slätterna har förlorat växtlighet och barnen går hungriga. Låt oss gå iväg och be Allah om regn. Sedan kom Abu Talib till Kaba i sällskap med en pojke lika strålande vacker som solen med ett mörkt moln över sitt huvud. Abu Talib och pojken stod vid Kabas vägg och bad till Allah om regn och med ens började moln bildas från alla riktningar och regnet störtade ner och började fylla bäckar och hålor med vatten och växter började florera i och kring staden som dessförinnan bara bestod av öken.

 

Dessa företeelser ger en inblick i hur Muhammed som ung successivt kom att bli igenkänd och omtalad bland sitt folk och banade väg för hans kommande stora uppgift som Allahs siste sändebud.

 

 

 

 

 

 

 

   

 

 

   



[1] Detta år blev så uppkallat pga. en händelse som ägde rum i Meckas utkanter där den dåvarande Jemenetiska kungen Abraha var på intåg med sin armé av soldater ridande på enorma krigselefanter, med uppsåt att belägra Mecka och ödelägga Kabah (den heliga moskén). Och fastän meckaborna inte hade ett uns av militära resurser i jämförelse med Jemen, lyckades armen aldrig inta Mecka. Gud illustrerar detta i Koranen under kapitlet Elefanten (Surat al-Fil): I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN. (1) HAR DU inte sett hur din Herre gick till väga mot Elefantens armé? (2) Han gjorde deras krigslist om intet. (3) när Han sände mot dem svärm efter svärm av fåglar (4) som lät [ett regn av] stenar hagla över dem - Hans förutbestämda straff! (5) Och [där] lät Han dem [ligga utströdda] som de torra stråna på ett avmejat sädesfält. [Koranen: 105:1-5]

[2] Vilket innehar betydelsen ”prisvärdig” eller ”den prisade”.

[3] Stammen i Mecka. Ö.A.

 
logo