Muhammed en profet från Gud! (Del 1)

Kategori: Hans kall
Publiserad: 19-06-2010

Muhammed en profet från Gud! (Del 1)

Första uppenbarelsen:

 

 Vid fyrtio års ålder, enligt många kulmen i livet, började de profetiska tecknen visa sig allt tydligare. Bland dessa tecken var att stenarna i Mecka hälsade honom med fred och att varje dröm han fick besannades. Denna inledningsfas pågick i ungefär ett halvår.

 

Den själva profetiska eran varade i tjugotre år och tog vid under månaden Ramadan efter tre år av ensamhet. Det var Guds vilja att Han skulle låta sin Nåd sänka sig över Jorden och välsigna Muhammed med uppdraget som Profet.

 

’Aisha återberättade följande om denna i synnerhet viktiga händelse som senare skulle driva bort mörkret av icke-tro och ignorans:

-          De första tecknen på uppenbarelser från Gud till Sin budbärare antog formen av drömmar, som alltid besannades. Därefter blev ensamheten hans vän och han retirerade till grottan Hira. Flera dagar i sträck kunde han ägna sig åt meditation, för att sedan återvända till sin familj. Vid en av dessa reträtter uppenbarades plötsligt ängeln Gabriel med sanningens budskap. Ängeln sade till honom:

-          Läs!

Och Muhammed som varken kunde läsa eller skriva svarade:

-          Jag kan inte läsa!

Sedan grep ängeln tag i honom och kramade honom tills han nästan förlorade medvetandet varvid han släppte taget och sade återigen:

-          Läs!

-          Och igen svarade Muhammed:

-          Jag kan inte läsa!

Och igen grep ängeln tag i honom och kramade honom tills han nästan förlorade medvetandet och släppte honom igen. Och för en tredje gång sade han

-          Läs! I din Herres Namn, Skaparen. Han som skapade människan från en grodd. Läs! Och din Herre är den mest Frikostige.

 

Profeten blev mycket skakad av denna händelse och hans hjärta klappade av rädsla. Han gick nedslaget hem till sin hustru Khadija, där hon väntade på honom. Sedan trädde han in och utbrast:

-          Täck mig! Täck mig!

Khadija täckte och försökte lugna honom då han berättade om vad som hade hänt honom i grottan. Han sade:

-          Jag befarar att något har drabbat mig.

Khadija sade:

-          Aldrig! Vid Gud! Han skulle aldrig förnedra dig. Ty, du upprätthåller släktbanden, hjälper de svaga och behövande, är frikostig mot dina gäster och stöttar de som förtjänar stöd.

Khadija tog sedan Muhammed till sin kusin, den aktningsfulle Waraqah bin Naufal. Han behärskade hebreiska och kände till biblarna. Han var gammal då han försakade hedendomen för kristendom. Han sade:

-          Ängeln som kom dig till mötes är den samma som Gud sände till Moses. Jag önskar så innerligt att jag var ung så att jag fick leva den dagen då ditt folk driver bort dig från staden.

Häpnat svarade Muhammed:

-          Kommer de att förvisa mig!?

Waraqah svarade:

-          Ja. Aldrig någonsin har en man burit på det som du bär på (dvs. sanningen) utan att han fått utstå hot och motsträvighet.

Sedan sade han:

-          Om jag lever den dagen du förvisas skall jag ge dig mitt fulla stöd.

 

Tråkigt nog avled Waraqah bara några dagar senare och det skulle dröja flera dagar innan nästa uppenbarelse kom till Muhammed.

 

Koranen talar om den första uppenbarelsen på följande vis:

 

”Månaden Ramadan är månaden vari koranen nedsändes.”

[Koranen: 2:185]

 

Och Gud säger också:

 

”Vi har i sanning sänt ned detta budskap under allmaktens natt!”

[Koranen: 97:1]

 

Fortsättning på del 2…

 

 

 

 
logo