Profeten Muhammeds tid innan uppenbarelserna

Kategori: Hans liv
Publiserad: 20-04-2010

 

Profeten Muhammeds tid innan uppenbarelserna

Profeten Muhammed föddes inom stammen Quraysh i den arabiska staden Mecka. Denna stad hade byggts upp runt Kabah, en byggnad upprest av profeterna Abraham och hans son Ismael som svar på en gudomlig befallning. Dessa två profeter, från vilka Muhammeds härkomst kan spåras, dedikerade kammaren till dyrkan av Allah, den ende sanne Guden. Men med tidens århundraden började stammarna av Arabien, samtidigt som de erkände Gud som den Ende Skaparen, successivt vända sig till polyteism och avgudadyrkan. Vissa påstod att dessa statyer var menade som förmedlare mellan folket och Allah, medan andra dyrkade Allah bara som en av deras mängder med gudar. De hade fyllt och omringade Kabah med statyer, stenar och andra föremål för dyrkan. Kabah var det som gjorde Mecka till ett centrum för handel och tillbedjan och den gav dess folk ära bland de närliggande stammarna. Under särskilt pilgrimsfärdens säsong tog Quraysh emot gäster och delegationer från när och fjärran. Som väktare av Kabah, var de
också väktare för de statyer som huserade där. Deras prestige och auktoritet över hela den arabiska halvön och bortom det, härrör från denna roll, och deras affärsintressen nödvändiggjorde bevarandet av denna tradition.

Ett år före profetens födelse, marscherade en kristen armé i utkanten av Mecka under befäl av Abrahah al-Ashram, dåvarande kung över Jemen, med uppsåt att söka förgöra Kabah. Han hade hoppats att ersätta Kabah, detta centrum för dyrkan och vallfärd för araberna, med en stor katedral han hade byggt i Sanaa. Hans armé på 60 000 män hade till förstärkning även ett antal elefanter. Armén avancerade enhälligt tills att den nådde utkanten av Mecka. Och Quraysh, som var oförmögna att göra motstånd, kunde bara gömma sig i de närliggande bergen och vänta. Försvarslösa och i desperation började de be till Allah så innerligt att Han skulle skydda deras dyrkansplats.
Vägen var nu klar för armén och med en enorm elefant i frontlinjen, att tåga in i staden för att attackera Kaba. Men Gud ville något annat. Varje gång de uppmanade elefanten att gå mot Mecka, vägrade den till lydnad. De slog och högg den med vapen, men till ingen nytta. Då den vände sig i motsatt riktning var den beredd att ge sig iväg, men när den ställdes i riktning mot Mecka gick den knäböja och vägrar att flytta. Detta pågick tills det
började synas stora flockar av fåglar i skyn som höll stenar i sina näbbar och klor. Dessa stenar släppte de ner på armén, som rev av deras skinn och infekterade dem med en sjukdom. Många av angriparna dog på platsen, och andra, däribland Abrahah, flydde i panik och avled på vägen tillbaka. Under en av Muhammeds svårare perioder som profet sände Allah som tröst följande vers från Koranen:


Har du inte tänkt på hur din Herre behandlade elefantens följeslagare? Gjorde han inte deras plan omintet? Och han sände mot dem fåglar i flockar och slog dem med stenar av hård lera. Och han gjorde dem som tuggade strån.[1]


Det var en påminnelse om hur Allah hade skyddat sitt hus från skador medan polyteisterna och deras statyer var oförmögna att göra det. Profeten Muhammed skulle också få Allahs skydd tills hans uppdrag var fullständig. Han föddes senare under samma år, året som sedermera blev känd bland de närliggande stammarna som "Året av elefanten". Fastän Allah i denna tid fortfarande erkändes vid namn, hade folket i Arabien glömt bort religionen av deras förfäder, Abraham och Ismael. De var genomsyrade av osedlighet och orättvisor av alla slag och involverade ofta i blodiga stamfejder. Med undantag från deras avgudadyrkan och en traditionell stämning av arabisk ridderlighet, hade de inga gemensamma riktlinjer eller etiska regler för att styra deras beteende. De var ett folk försjunkna i okunnighet, hasardspel och rusdrycker, med hängivenhet åt sina avgudar och begick skändligheter. De missbehandlade sina grannar, begravde sina flickebarn levande och i regel förtryckte de starka de svaga. Det var i detta korrupta och traditionscentrerade samhälle Allahs budbärare föddes.

Muhammed växte upp som ett föräldralöst barn, då hans far Abdullah, hade dött innan han föddes och hans mor Aminah, avled när han ännu var sex år gammal. Hans farfar, Abdul Muttalib övertog vårdnaden över pojken efter det att hans mor hade avlidit bara två år därpå. När även han kort därefter avled, övergick vårdnaden sedermera till hans son, Abu Talib, som var en hedrad men mycket fattig man. Muhammad uppfostrades av sin farbror med kärlek och omsorg trots sina knappa omständigheter. Som pojke åtog Muhammed sig arbetet med att valla får och senare i vuxen ålder gjorde han sitt levebröd genom handel. När Muhammed var nio år gammal, insisterade han att ackompanjera sin farbror under en karavanresa till Syrien. När karavanen hade nått staden Busra, gjorde dem anhalt för en kortare vila, varvid dem mötte på en kristen munk vid namn Bahira. Han kom ut ur sin bostad för att välkomna köpmännen och förberedde även en måltid för dem. Det karavanen inte visste var att dem hade lockat Bahira på grund av något han hade observerat på avstånd. När munken såg gossen, lade han märke till vissa tecken av profetskap som han hade lärt sig från skrifterna. Han rådde Abu Talib att skicka hem pojken och att hålla honom utom räckhåll för judarna och tillade att stor ära väntade hans brorson. Abu Talib skickade omedelbart Muhammed till Mecka.

Muhammed hade ingen formell utbildning, men hans intelligens, ärlighet och uppriktighet gjorde honom allmänt respekterad som ung man. Allah hade utvecklat hans sinne och höll honom borta från de negativa tendenserna i det hedniska samhället han växte upp i. Sedan början av ungdomen var han känd för sin återhållsamhet, integritet och hans uppriktiga sinne för ansvar. Hans upprätta natur gav honom titeln av "al-Amin", som betyder "den tillförlitlige". Han var en skicklig PR[2] som då han lyckades avvärja en stor kris mellan stammarna när Kaba skulle repareras.[3] Hans sinne för rättvisa uppmuntrade honom också att skriva ett kontrakt med Meckaborna,[4] för att skydda svagare medlemmar i samhället från att exploateras och förtryckas av dem högre uppsatta. Den höga moraliska karaktären hos en sådan man inom ett korrupt samhälle vittnar om den gudomliga viljan i att förbereda honom till att bli profet.

 

 

cleardot

Vid tjugofem års ålder gifte han sig med Khadija – en ädel fyrtio år gammal änka. Hon var en affärskvinna, och likssom andra köpmän i Mecka, lejde hon arbetsfolk som kunde transportera hennes varor och bedriva handel på hennes vägnar. Efter att hon fick höra talas om Muhammeds integritet, anställde hon honom för att frakta hennes varor till Syrien. Hon var nöjd med de vinster han drog in åt henne och var mycket imponerad på hans karaktär. Detta ledde till att hon skickade efter någon som delegation mellan henne och Muhammed med förfrågan om giftermål, till trots att hon tidigare avfärdat många rika och inflytelserika friare. Dem gifte sig och Muhammad förblev belåtet gift med Khadija fram till hennes död, tjugofem år senare. Hon gav honom två söner, som dog i tidig barndom, och fyra döttrar, som alla omfamnade islam som vuxna.

 

Fastän äktenskapet befriade honom från finansiella behov hade Muhammed väldigt lite intresse för världsliga angelägenheter. Han hade alltid haft en instinktiv motvilja mot den traditionella dyrkan av statyer som praktiserades bland hans folk, och i den period som följde hans äktenskap, vände han sig alltmer till kontemplation, och längtade efter att få veta mer om religionen av hans förfader, profeten Abraham, och sanningen om Allah. Han själv varken önskade att bli profet och inte heller föll det honom i tanke. Men den andliga oron och missnöjet med den livsstil han observerade runt omkring honom fick honom att söka sig till avskildhet för att begrunda och dyrka Allah på sitt eget sätt. Han började dra sig tillbaka till grottan Hira i ett berg långt utanför staden för meditation och bön. Omedveten om vad denna inre oro innebar gav honom aldrig ens en misstanke att han skulle hedras med att bli profet.

 



[1] Koranen – 105:1-5.

[2] Eng. Public relations, som är ett karaktärsdrag som innebär att ha gott anseende hos allmänheten. Ö.A.

[3] En stor fejd som kunde ha slutat i ett blodigt krig. Tvisten kretsade kring vilken stamhövding som skulle ta äran att få inrätta den svarta stenen i Kaba. Muhammed kom på den fredliga lösningen att låta samtliga av stamhövdingarna hjälpas åt med uppgiften genom att lägga stenen på ett stort tygstycke och låta var och en av dem hålla i en del av tygstycket och sedan lyfta och därefter tog Muhammed själv och knuffade in stenen på sin plats. Ö.A.

[4] Som kallades för ”Hilful-Fudul”.

 
logo