Muhammeds första tid som profet

Kategori: Hans kall
Publiserad: 19-06-2010

 

Muhammeds första tid som profet

 

De första tecknen på profetskap kom i form av besannade drömmar, som kom till verklighet kort efteråt. Då, vid nära fyrtio års ålder, medan han var ensam som vanligt i grottan, uppenbarades ängeln Gabriel[1] för honom. Ängeln befallde honom att läsa och Muhammed svarade sanningsenligt: "Jag är oförmögen att läsa." Han hade aldrig ägnat sig åt reciterande och komponerande av poesi, som då var ett mycket populärt tidsfördriv bland hans samtida Araber. Profeten berättade att ängeln pressade ihop honom med en oerhörd kraft, varefter han släppte honom och sa igen, "Läs!"[2], Han svarade en andra gång ”jag är oförmögen att läsa.” Ängeln pressade honom igen liksom innan och släppte honom igen och sade, "Läs!". När Muhammed ännu en gång svarade att han inte kunde läsa, pressade ängeln honom ännu hårdare. Han släppte honom sedan och sade:

 

"Läs! I din Herres Namn som har skapat. Som skapade människan från en klängande klump. Läs! Och din Herre är mest generös. Den som underrättat er om pennan – och lärt människan det hon inte visste. "[3]

 

Den första av uppenbarelserna från Allah som han skulle få i delar över en period av tjugotre år.

Denna händelse ägde rum i mitten av månaden Ramadhan år 610 e. Kr. Förskräckt över vad han hade upplevt, flydde Muhammed till trösten av sin fru, Khadija, som försäkrade honom att Allah på grund av hans vänlighet, generositet och rättfärdighet, aldrig skulle skada honom. Hon var den första att tro på honom som profet. Hon tog då honom till sin äldre kusin, Waraqah bin Naufal, som hade blivit kristen och hade kännedom om de äldre skrifterna. När han fick höra talas om denna extraordinära händelse insåg han att Muhammed var den efterlängtade profeten från Gud. Han sade: "Det är samma ängel som Allah skickade till Moses. Om jag ändå bara vore yngre och är vid liv när ditt folk driver ut dig”. Varpå Muhammed sade: "Kommer de att driva ut mig? " Han svarade: "Ja. Ty, ingen människa någonsin har kommit med någonting som du har fått, utan att han därmed kommit till skada. Om jag skulle leva för att se den dagen, kommer jag att stödja dig med all min kraft. "Waraqa bin Naufal avled dock kort efteråt.

 

Efter den första uppenbarelsen kom en period av uppehåll. Kommentatorer tolkar att avbrottet hade i syfte att låta rädslan i Profetens hjärta avta. Det finns rapporter som tyder på att efter den första uppenbarelsen började han tvivla på sitt omdöme och överväga att kasta sig från toppen av ett berg. Men ängeln Gabriel visade sig för honom och sade: "Muhammed, du är sannerligen Allahs budbärare. "[4] När hans ångest hade minskat, började Muhammed att invänta nya uppenbarelser och till och med att längta efter dem. Han berättade för sina kamrater hur den återupptogs: "Medan jag gick hörde jag en röst från himlen. Jag lyfte mitt huvud och det var ängeln som hade kommit till mig i Hira, sittande på en stol mellan himmel och jord. Jag var livrädd för honom och vände tillbaka hem. Jag sa till dem, "Täck mig! Täck mig! "Så de virade in mig [i kläder]. Sedan uppenbarade Allah, de upphöjda, verserna:

”O du som täcker dig, stå upp och varna! Och förhärliga din Herre och rena ditt hjärta! och fly från all hednisk smitta!”

 

Efter detta började uppenbarelserna komma tätare och i intervaller.[5] Dessa preliminära instruktioner gavs till profeten i början av hans uppdrag. Han fick veta vad som skulle göras och vilket liv han skulle uppta. Han försakade bekvämligheter i vardagslivet, hänge sig åt dyrkan till Allah och uppföra den enorma uppgiften framför sig. Från den stunden var profeten Muhammeds liv aldrig densamma, det skulle vara en ständig kamp för att uppfylla förtroendet som tillägnats honom från hans Herre.

Det budskap han skulle delegera var densamma som varje profet före honom: att det inte finns någonting som förtjänar dyrkan och lydnad utom den Allsmäktige och Majestätiske Gud som skapade universum och härskar över allt som existerar. Profeten var förpliktigad att utfärda en varning, vilket att innebar att okunnighet inte längre kunde rättfärdigas för brott, och att dessa varnade skulle hållas fullt ansvariga för sina handlingar. Han uppmanade människor att tro på Allah, deras sanne Gud, deras Skapare och Upprätthållare, och att tro på uppståndelsen efter döden, den slutgiltiga domen och få belöning/straff i ett evigt liv efter döden. Denna religion, som kallas för "Islam", skulle innebära ett för alla människor fullkomligt överlämnande och underkastelse till Gud, utan åtskillnad mellan dem. Det var en allmän uppmaning - alla troende skulle bli bröder och jämlikar – utan någon form av diskriminering.

 

Allahs budbärare inledde förmedlandet av budskapet något diskret på ett privat plan, med närstående honom som kände honom bäst och litade på honom mest. Den första muslimska troende var Khadija – hans hustru, följt av Zayd, en slav pojke han hade befriat och adopterat som sin egen son, och hans unga kusin Ali, som även han hade växt upp i hans hushåll. Den näste var hans närmaste vän Abu Bakr, genom vars ansträngningar ett antal andra var övertygade om sanningen i islam. Dessa entusiastiska förelöpare till religion blev snart över fyrtio i antal. Ordet började spridas i staden att Muhammed predikade någon slags ny tro. Antalet Muslimer fortsatte att öka till det kom till en punkt då nyfikenhet väcktes bland folket i Mecka. Men de flesta av dem var ännu oberörda och såg fortfarande på profeten och hans anhängare med likgiltighet. Han skulle träffa dem och lära dem regelbundet i takt med att fler och fler verser i Koranen uppenbarades i en fascinerande och kraftfull språkart. Livet för dessa män och kvinnor omvandlas fullständigt och de blev exempel på den högsta graden av dygd och mod. Den gruppen av tidiga troende delade också ett starkt band av broderskap som byggde på det nya medvetandet om Allah och deras gemensamma ansträngningar för att sprida och undervisa Hans religion och Islams livsstil. Inom tre år hade tron förankrats i deras hjärtan och tiden för den diskreta spridningen av islam närmade sig sitt slut.

 

Genom Koranen beordrade Allah hans budbärare att förmedla budskapet till allmänheten, då Han säger: "Och varna dina närmaste släktingar."[6] Detta var en hänvisning till hans stam, Quraysh, som var bebodda i Mecka och de omgivande områdena, men det var också ett syfte att göra sig kända för all världens folk. Med tanke på den stammässiga mentalitet Meckaborna bar på var det inte bara naturligt utan klokt att börja en offentlig spridning med sina närmaste släktingar, ty det var dem som mest sannolikt skulle stödja honom eller åtminstone försvara honom med tanke på deras känsla av stolthet inom sin egen släkt. Det innebar dock inte att budskapet var begränsat till Quraysh, utan att förfarandet att informera dem först var ett logiskt förstasteg mot förverkligandet av ett långsiktigt mål. Det framgick tydligt i många verser, även tidiga sådana, att profetens uppdrag var att föra en global kallelse. Flera av dessa verser avslutas med:
"Och det är inte utan en påminnelse för världen". 
Efter att ha utfärdat ett antal inbjudningar där han förklarade religionen och uttryckte oro för människornas öden, utfärdade profeten ett alarmerande kall där han stod på berget Safa nära Kaba och tilltalade publiken som hade samlats:

"Om jag skulle informera er om att ryttare i dalen bakom denna kulle är redo att attackera er, skulle ni då tro mig? " 
Frågan var tänkt att få deras bekräftelse på hans ärlighet, trovärdighet och
tillförlitlighet. De svarade: "Ja, för vi har aldrig hört dig ljuga". Efter att han fått sin röst av förtroende, fortsatte han:

”Jag är i sanning för er en varnare [som varnar er] för ett strängt straff."

Men hans farbror, Abu Lahab svarade:

"Må du förgöras för resten av dagen. Är detta vad du har samlat oss för? "

Också reste han sig och gick.[7] Profeten fortsatte att tilltala Quraysh i lydnad till sin Herres befallning:
"Och säg: ’Sannerligen, är jag en klar varnare."[8]

 

Han kallade dem till Allahs nåd och varnade dem från skärselden och tillade att hans släktskap inte skulle gynna dem framför Allah på domedagen, eftersom att varje individ är ansvariga för sina egna gärningar. Hans oro för dem syntes i den sorg han upplevde då dem avvisade hans budskap, och han ökade sina ansträngningar att förmedla budskapet då tillfället kom honom tillhanda.

 

Koranens uppenbarelser kom ofta med livliga beskrivningar av paradiset och helvetet, med uppmuntran och varning till alla nås av den. Allahs budbärare instruerade sina anhängare att
lära sig verserna utantill och för dem som var skriftligt skickliga att skriva ned dem så fort han reciterade dem. Precis som sin föregångare bland profeterna, levde han och lärde ut det fullständiga engagemanget i övertygelsen att Allah, Skaparen skall dyrkas ensam, utan jämlikar. Han avvisade bestämt att dyrkan skulle ägnas någon skapad varelse och var bedrövad över degraderingen av mänskligheten till följd av sådana förehavanden. De visioner som kom till profeten under Meckaperioden hade främst att göra med frågor om trosövertygelse – Allahs enhet i dyrkan, namn och attribut. Den informerade om domedagen, de belöningar och straff som följer i nästa liv och att varje individ bär på ett personligt ansvar för varje handling. Den förmedlade god moral, fromhet, tålamod, samt underkastelsen och beroendet av Allah. Den tröstade de troende då de var i svårigheter, visade exempel på prövningarna som tidigare profeter var med om i sin kamp för att återupprätta monoteismen på jorden. Och slutligen, lugnade det dem att Allah i Sin visdom alltid gör vad som är bäst.

 



[1] Ar. Djibril.

[2] Ordet ”Iqra” kan inneha både betydelsen ”Recitera” och ”läs”. Några kommentatorer föredrar att använda ordet ”läs” eftersom Muhammed var analfabet.

[3] Koranen, 96:1-5.

[4] Al-Bukhari.

[5] Återberättad av Bukhari. Versen är från koranen – 74:1-5.

[6] Koranen – 26:214.

[7] Därutav uppenbarades ett kapitel i Koranen som inleds med: ”Må Abu Lahabs händer förgås, och förgjord är likaså han.” (111:1).

[8] Koranen – 15:89.

 
logo